Vackra Wachau och Rudi Pichler
Ahh Wachau…. Vilket ställe!
Något som slår mig ofta när man är ute i världen och pratar med folk i vinbranschen (som inte kommer från Österrike) är att väldigt få vet ens vad Wachau är för något. Mycket märkligt. Mer idealisk vinregion får man leta länge efter. Den har allt; Den glittrande Danube som forsar fram längs små urgamla och otroligt pittoreska byar och ovanför dessa byar klänger sig åldrande vinrankor fast i karga och snåla jordmåner av olika varianter. Det är lite som en blandning av Côte d’Or och Mosel. Det är lätt att med blotta ögat utröna var de bästa lägena finns, och det är något som jag älskar med vin; terroirkonceptet.
Men i Wachau är det inte taget till sin spets, som i Bourgogne tex. Man har dikuterat länge om att göra en motsvarande klassificering, men kommit fram till att det skulle vara omöjligt i dagens marknadsekonomisk läge. Vissa producenter (de som äger mycket mark i Grand Cru eller Premier Cru-lägen) skulle gynnas kraftigt, medan andra skulle missgynnas. I Bourgogne har klassificeringen växt fram under många hundra år och utan större ekonomiska intressen inblandade. Att göra en klassificering av Wachau skulle ställa många frågor på sin spets. Vem ska tex göra klassificeringen, vilka kriterier kan användas för att utröna vad som är Grand Cru, är det rättvist att producenter som lyckas göra fantastiska viner från sämre vingårdslägen missgynnas och tvärtom; är det rättvist att producenter som gör dåliga viner från bra lägen gynnas?
Det rådande klimatet är rätt bra som det är. Producenterna skriver gärna ut Einzelage på etiketten och det är upp till var och en att lära sig vilka lägen som ger de bästa vinerna samt vilka producenter som gör de bästa vinerna från dessa lägen.
I mitt tycke är Wachau en estetiskt perfekt vinregion, kanske den vackraste i världen. Och vinerna är precis lika rena, vackra, rasiga (tveksamt ord, men dock mycket passande) och skarpa som kirurgstål. Torr Riesling når otroliga höjder här men jag tycker att Grüner Veltliner från Wachau är bland det bästa som görs på vår planet.
På min resa till Österrike i förra veckan besökte jag Wagram, Kamptal, Kremstal och Wachau. Och medan Kamptal kan ge mycket rika Grüner Veltliner så föredrar jag alla gånger den balans som man uppnår i Wachau.
När jag anlände till Wösendorf möttes jag av Rudi Pichler som direkt stack ett glas nybuteljerad 2007 Wösendorfer Hochrain Grüner Veltliner Smaragd i näven på mig. WOW! Vilken skärpa i kombination med kraft. Vinet är snustorrt och mycket extraktrikt. I motsatts till Grüner Veltliner från de mesta kända producenterna i Kamptal som ofta startar med en kraftig, mättad restsockersmäll, så började 2007 Hochrain GV svagt för att sedan växa till en avslutning som ekade länge, länge. Mineralupplevelsen är maximal.
Allt hos Rudi Pichler är top of the line. Det splitternya vineriet invigdes 2004 och det enda kravet Rudi hade på sin arkitekt löd: “The winery must be as pure as my wines are!”. Och som han lyckats. Vineriet känns ungefär som Giorgio Armanis lyxkryssare som av någon anledning fått fnatt, lämnat Donau och kört rätt upp i vingårdarna.
Om man ser till de producenter som rankas högst i Wachau av den inhemska vinguiden Falstaff: FX Pichler, Prager, Franz Hirtzberger, Emmerich Knoll, Schmeltz och Rudi Pichler så är Rudi Pichler den som definitivt har den stramaste stilen. han tillåter ingen botrytis över huvudtaget, vilket alla de andra gör. Restsötman är också lägst av alla.
När man pratar med dom som kan Wachau och dess viner så beröms Rudi Pichler alltid för sin konsekvens, han lyckas nästan alltid leverera kvalitet. Och det finns bara en förklaring till det hävdar han själv, nämligen kompromisslöshet. 2002 tex, när nästan hela Wachau låg under vatten, tvingade han sina skördearbetare att plocka druva för druva och endast druvor med mogna kärnor (sk fysiologiskt mogna druvor). Från vingården Achleithen som han vanligtvis gör mellan 5-7000 flaskor av, gjordes endast ca 1000 flaskor.
Rudi menar att detta är det enda sätt att bygga upp ett långsiktigt starkt varumärke som kvalitetsproducent. Att aldrig falla för frestelsen “vi kör ändå”, utan snarare tvärt om “vi slänger skiten”. Rudi väntar alltid tills han har fysiologiskt mogna druvor, hur hög sockerhalten än må vara. Skiter det sig så gör det, men hellre det än att buteljera något som han inte är nöjd med.