Bristly

Nostalgi: Det är sommar, jag är tio år. Från nedervåningen dånar Jackson Browne. Det doftar nybryggt kaffe i hela huset.

Min pappa har alltid sagt: ”När jag var ung sa alltid mina föräldrar till mig att skruva ned musiken. Nu är det mina barn som säger till mig att skruva ned”. Jackson har alltid funnits med någonstans i mitt undermedvetna, men det var först i 20-årsåldern som jag började ta till mig musiken på allvar och som jag greps av Jacksons personlighet.

De skivor han gjorde under 70-talet är för mig bland det största som gjorts. Under dessa turbulenta år med djupa sorger (hans första fru begick självmord bl a) och stor glädje lyckades Jackson krama ur och förvandla varje droppe av känslor till musik. Hans magnum opus är albumet ”Late for the sky” som innehåller de tre vackraste låtar som någonsin skrivits: ”Fountain of Sorrow”, ”Farther On” och ”Late for the Sky”. Alla tre speglar de känslomässiga läge Jackson befann sig under perioden på ett otroligt vackert sätt, utan att på något sätt trampa över på den överpretentiösa sidan.

2009 på Cirkus i Stockholm. Jag undrar: Kan det verkligen bli bra det här? Han är 60 år och har spelat dessa låtar 10000-tals gånger. Men det blir bra. Det är någonting med karaktären i Jacksons röst, den är så otvunget opretentiös och fri från manér. Bandet är sjukt bra. Låtarna FÅR nytt liv, precis som det ska vara live, men som sällan händer. En fantastisk, mäktig version av ”Barricades of Heaven”, en känsloladdad ”Pretender”, en strålande välsjungen och finstämd ”Something Fine” (vilka körtjejer, förlåt mina fördomar men när det står två svarta New York-tjejer på körhyllan så vet man att det kommer svänga) och en strålande dynamisk ”For Everyman”, önskad av undertecknad – man kan nämligen ropa ett låtnamn under konserterna och så spelar Jackson den direkt, blir de klarast lysande guldkornen från kvällen.

Det blir skoj att se vad tidningarna skriver imorgon. Förmodligen något i stil med ”trött gubbrock för gamla gubbar” eller liknande. Det brukar nämligen vara ungefär så den hippa svenska popkritikerkåren ser på JB. Men de har inte fattat någonting… Har man inte Jackson i sitt liv så saknar man något.

Men blev det någe vin då!?

Ja, det blev ju det. Lallerstedts hemgjorda hamburgare på Eriks Bakficka och varsitt glas 06 Santa Duc Côtes du Rhone. Mycket gott vin. Det är det jag säger: Rhone is where the god damn value’s are!

This entry was posted on Monday, May 4th, 2009 at 11:05 pm and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.