Roagna i WineAdvocate
Lika trevligt som det var att läsa om Domaine La Barroche i nummer 176 av Robert Parker’s WineAdvocate, lika trevligt var det att läsa om Roagna, några sidor längre bak i samma nummer.
Som de flesta vet så är det ju förstås inte Robert Parker själv som skriver om Italienska viner. Utan en kille som heter Antonio Galloni. Galloni skrev tidigare ett nyhetsbrev under eget namn som hette “the Piedmont Report” och som han började publicera 2004.
Om man studerar Gallonis provningsanteckkningar och jämför med Parkers så tar det inte många minuter att inse långt ifrån varandra de ligger preferensmässigt. Detta kan verkligen vara förvirrande om man som ny läsare av Robert Parker’s WineAdvocate utgår ifrån att det är Parkers smak som gäller.
På stan talar man i termer som: “Det är en skitbra Supertuscan, 92 poäng av Parker!” När det i själva verket är Antonio Gallonis som satt poängen. Och om vinet i fråga varit en stram historia med tillbakahållen frukt, markerade tanniner och hög syra så är chansen stor att poängen från Robert Parker själv hade blivit betydligt lägre. Medan Galloni är en person som verkligen kan uppskatta strama, eleganta viner utan 15 gram restsocker.
Och detta är poängen med mitt inlägg. För om inte Robert Parker anlitat Galloni för att håll koll på Italien så hade vi inte kunnat läsa så trevliga saker om Roagna i WineAdvocate. Eftersom Luca Roagna inte på något sätt försöker göra viner som ska passa den gängse smaken. Eller som han själv uttryckte det när vi åt middag härom veckan: “I don’t search for Coca Cola flavours!”
Luca vill ge sina viner struktur genom Nebbiolo-druvans egna tanniner, inte genom ektanniner. Microbiologisk forskning visar tydligt att viner vars struktur delvis bygger på tanniner från nya ekfat tenderar att “falla samman” efter några år då den ungdomliga fruktigheten ska ersättas av sekundära och tertiära aromer och smaker. Luca menar att Nebbiolo-druvans absolut bästa egenskap är just dess tanninstruktur som möjliggör en extremt lång lagring, om vinet görs på rätt sätt. Visserligen är de primära, unga aromerna från Nebbiolo jättetrevliga, men det är det som kommer senare som är det göttaste, och det som man vill åt; aromerna av nyregnad höstskog, skogschampinjoner, tjära, rosor, viol, anis och TRYFFEL.
Det är också därför Luca och Alfredo vägrar släppa ett vin till försäljning som inte börjat visa upp sekundära aromer.
Antonio Galloni uppskattar verkligen Roagnas filosofi och skriver så här:
“Luca Roagna is one of the most promising young winemakers in the Langhe. Low yields, late harvests, long macerations and extended periods of oak aging are the rule at this traditionally-minded estate. Historically Barolo and Barbaresco were left to macerate on the skins until around the Christmas holidays, a practice unheard of today but still followed here. The normal bottlings of Barolo and Barbaresco typically see around 50 days of maceration while the selections may see as many as 75 days. The wines then undergo a lengthy sojourn in oak which allows them to develop the tertiary notes that the estate seeks. The wines spend an additional year to year and a half of bottle age before being released. I have mixed feelings about the long oak aging the estate prefers. In some cases the wines have the stuffing to stand up to extended periods in oak, but in other cases I can’t help thinking the wines would retain more fruit and freshness if they were bottled earlier. The wines are also very delicate and don’t respond well to sudden movement or temperature changes immediately prior to serving. I have had my best luck letting them gradually warm from cold cellar temperature and opening them several hours before serving. Readers who appreciated traditionally made wines should be sure to put Roagna on their radar screens.