Bristly

Vi hade möjligheten att besöka mässan les Printemps de Chateauneuf som är en minimässa med 77 producenter från Chateauneuf-du-Pape. Eftersom vi hade möjlighet att låna en lägenhet så passade vi på att stanna några extra dagar i södra Frankrike. Och det gjorde vi rätt i. Äldre personer i Vaucluse som vi pratade med säger att det aldrig varit så här varmt i början av april. Vill ni ha bevis? Här:

Autoroute du soleil. Gött. Vad skulle vi kalla motsvarande i Sverige? E4:an. Snöblandatregnmotorvägen kanske? Många vinmakare var dock en aning bekymrade och sa att “så här får det inte fortsätta”. Under tiden vi var där så gick vingårdarna från grått till grönt. Det var en enorm explosion av växtlighet på bara några dagar. Kommer det frost nu, vilket det gör ibland i april, så är det stora problem. Flera vinodlare sa att detta påminner lite om 1997 då man fick frost i slutet av april efter en mycket varm start på våren. Fingers crossed med andra ord.

Visserligen påverkade vädret deltagarantalet på mässan, då många kanske tog chansen att dra till havet istället för att stå och svettas och prova vin. Men det var ändå en bra mässa men gott om vinälskare, journalister och importörer.

Mässan bjöd även på ett gäng mycket intressanta seminarier med olika teman:

Seminariet “Grenache från olika terroir” med bl a Philippe Cambie. Mycket intressant att prova 8 fatprover ren Grenache 2010 från olika “lieux-dits” i Chateauneuf, bredvid varandra. Vinerna kom från olika producenter och det kommer naturligtvis in ett element av skillnader i tillvägagångssätt mellan producenter. Men eftersom alla vinerna lagras neutralt, på cementtank eller stora, gamla ekfat, så går det att få en idé om de olika lägenas förutsättningar.

Ett annat seminarium handlade om assemblage, dvs blandning:

Här deltog bl a Isabel Ferrando (Domaine st Prefert) och Thierry Usseglio (Domaine Pierre Usseglio). Vi fick prova ren Grenache, ren Cinsault, ren Syrah och ren Mourvedre och därefter prova 4 olika typiska blandningar av dessa viner. Det utbröt vilda diskussioner bland vinmakarna om vad som var typisk Chateauneuf och vad som var atypiskt. Mycket underhållande!

Mässan i sig bjöd många fina viner. Helt klart är att Chateauneuf-du-Pape har två riktigt fina årgångar på rad nu, 2009 och 2010. Båda två är dock små i kvantitet, tyvärr.

Bilddump med kommentarer:

Charvin har lyckats mycket bra med sin 2008:a.

Cedric Henri Gunther från Erik Sörensen vinimport i Danmark och jag provade igenom det mesta tillsammans och snackade dansk-svenska med Paul Ferraud från Pegau. 

Två trevliga damer: Laetitia Barrot (Julien Barrots syster) och Marie Giraud (Domaine Giraud).

En Fransk-Amerikansk sommelier fick utmärkelse. Jag minns inte hans namn men han har jobbat på Alain Ducasse och en massa andra toppställen. Ser ni vem som håller i flaggan?

Clos du Caillou Cotes-du-Rhone Réserve är alltid en favorit. Grymt bra i årgång 2009. 

Trevlig mässa. 

Läser detta på den amerikanska importören Louis Dressners hemsida:

“Today is the last day of harvest. My happiness, however, ultimately turns to sadness because of one thing.

I’ll tell you the story of Mr. L. Vittoria, who harvested his grapes and left them on the ground to rot because he otherwise would have been forced to sell them at € 0.10 / kg - to say the least a useless amount of money. Today I saw, with my own eyes, piles of grapes, piles of waste, piles of sadness!

This year he decided not to be fooled by anyone, neither by the big cellars nor by the entire system. But I’m sure that he thinks that after all this year’s work - cultivating his vineyard, doing his duty as he has for the last 75 years - he is the one made a fool. How can you dedicate your life to something, and then be forced to throw away your work on the ground?

He has decided not to even leave the grapes on the plant; he has harvested and thrown them on the ground to rot.This is the reality of the deep agricultural crisis in Sicily.

But I’m not ready for this. I do not want to hear more of these things, or see this kind of slaughter any more. I do not want to hear anymore that large wineries have not yet paid the farmers for last year’s harvest.

Sicily, and all you others:Keep impoverishing our agriculture foundation, so that the young people who pay attention will abandon the countryside definitively, so that which was our main strength and represents the heart of our land, is permanently lost to history in this inevitable future!

I believe that Mr. L will no longer prune his vineyard in January. He like many others has decided to abandon it. “

http://louisdressner.com/

Lite perspektiv mot en Primeur-kampanjen anno 2010 som drar igång i Bordeaux nu.

Dessa jättemässor. Man går och går och går. Irrar runt och funderar över vart man är. Överväldigas av det enorma utbudet av vin och sprit som finns, och undrar hur alla kan leva på sin produktion. Lyssnar till Chablisproducenter som skakar på huvudet åt Sverige och säger: “Jean Marc Brocard. I say no more.”

Funderar över varför 90% av alla utställande Champagneproducenters Brut smakar Demi-sec och konstaterar att de vet vad de håller på med i Österrike, både när det gäller rött och vitt.

Över 300 viner provade, tandhalsarna ilar.

Bästa överaskningen:  Att stöta ihop med Costieres de Nimesproducenten Michel Gassier och inse hur jäkla bra viner han gör tillsammans med Philippe Cambie… och vilket otroligt prisvärde. Makalöst. Costieres de Nimes is the shit.

Och apropå Cambie, så har jag varit lite sådär slentrianmässigt negativt inställd till honom. Men jag börjar mer och mer inse hans storhet. Speciellt när man ser vilka viner han får till med små medel. Den vanligaste missuppfattningen om Cambie är att han skulle vara för ny ek. Men det är i själva verket tvärtom. Han avråder starkt från att ens låta Grenache komma i närheten av ek. Betong, stål eller epoxy ska det vara. 

Tasting Suckling style. Avec le Ipad. Paddan är kanon när man provar vin.

Tusen tack alla ni som kom till Hotellet och vår sortimentsprovning!

Det var väldigt lyckat tycker vi själva. Hoppas att ni fick en idé om årgången 2009 i södra delen av Rhone och att det kan underlätta lite när ni senare kanske måste ta snabba beslut angående vad ni ska köpa eller inte. Ofta blir det ju så på Systembolaget, att man får bestämma sig snabbt om man ska köpa ett vin, eftersom det kanske bara finns kvar under väldigt kort tid. Och då är det ju en fördel om man har en bestämd uppfattning om vinet sedan tidigare.

I slutet av Maj kommer vi försöka göra en grej med Domenico Clerico på vinbaren på Gondolen. Det är inte riktigt klart ännu, men håll koll på mailboxen så kommer det snart en inbjudan!

/Gabriel

Det här är rackarns bra. Visst 299:- som vi tar i BS (prissänkt från 329:- tack vare starkare krona) är mycket pengar. MEN! Detta är klar Baroloklass.

Det man ska vet med Arte är att det från början var ett vin från unga stockar i bra lägen i Monforte. Men första årgången var 1983. Och år 2007 är inte dessa vingårdslägen särskilt unga längre. Det rör sig t ex om ett läge i Bussia som många känner till, nämligen Cicala samt Ginestra.

Och 2007 är en härligt fruktdriven årgång. Vinet har en imponerade stor doft med härligt vacker nebbiolokaraktär. Det är packat och intensivt med massor av frukt och en mycket stram syra som håller allt på plats. Arte har en historia av att åldras mycket bra och detta kommer definitivt att kunna bli en skönhet om 10-15 år. Eftersom min dotter är född 07 så kommer jag lägga undan en låda.

Riktigt bra Barolo för 299? Inte helt fel.

Art nr på Systembolaget: 71772

Jojosörrusatte!

Jag hade tänkt blogga massor efter mitt senaste besök i Frankrike, men det har liksom inte blitt av. Så är det med bloggande. Jag förstår att de ensliga, ökenliknande bloggkyrkogårdarna sprider sig över nätet. Och jag beundrar bloggare som håller igång år efter år. Tack för att ni gör vår bransch bättre. Ni vet vilka ni är!

En av de största ögonblicken under senaste Chateauneuf-besöket var 10 minuter under en sen eftermiddag hos Christine Chaussy på Mas de Boislauzon. Christine är ingen hejare på engelska och känner sig därför lite obekväm med mig och mina frågor. Hon vill gärna gå rakt på sak, att jag ska prova igenom det jag vill prova och ställa så få frågor som möjligt. Men hon är ändå en mycket varm och hjärtlig person. Men med dåligt självförtroende. Jag borde själv ta tag i min franska. De tre åren på högstadiet med franska fastnade dåligt. På den tiden var jag mer intresserad av att planka Yngwie Malmsteen-solon och läsa gitarrkataloger.

Jag lyckades i alla fall få fram att jag gärna skulle vilja ställa upp toppvinet Quvée du Quet i två årgångar, 2007 och 2009 mot varandra. Och det fick jag:

2007 Quvée du Quet är en mörkröd uppenbarelse som öppnar upp med en majestätisk doft. Frukten är ren om än aningen kokt med fikontoner och plommon blandat med jordgubbsylt, garrigue, svartvinbärsnickel och animala inslag. En storslagen, maffig doft. Smaken är på samma nivå. Det är eoner av mörkröd frukt i lager på lager som stadgas upp av bra syror och tanniner. Smaken är makalöst lång. Det finns en skaplig hetta i baken som man definitivt kan anmärka på om man är lagd åt det hållet.

2009 Quvée du Quet är aningen ljusare i glaset än äldre syster. Vinet är i det här läget (ej buteljerat) vidöppet och aromerna hoppar ur glaset med furiös intensitet. Här finns ingen kokt karaktär som i 2007:an, bara en massa primära Grenachearomer av finaste snitt med mängder av garrigue och röd frukt. Jag hittar kaffe och choklad och kirschlikör. Likördoppade körsbär. I munnen är vinet otroligt intensivt och rent. Jag får rysningar. Det är otroligt stort i munnen och samtidigt perfekt balanserat. Grym längd.

Det är två olika grabbar det här, men med många likheter. Vilket vin man föredrar är en smaksak, naturligtvis, men man kan säga att de “buffliga” dragen som 2007:an besitter saknas hos 2009:an. Hos den senare sitter allt ihop: Syran är högre, det finns ingen störande alkohol och jag upplever vinet som mer komplext än 07:an. 07:an har kanske aningen större längd (om än bara lite) och går mer på nock medan 09:an drar åt det burgundiska hållet i sin struktur.

Det ska bli ett sant nöje att följa dessa två giganter genom livet.

Over and out.

/Gabriel

Här byggs det. Nytt vineri och kontor ska det bli.

Fråga mig inte vad killen på slutet av filmen sysslar med. Och ena sonen verkar lite frånvarande vid sorteringsbordet, vi får hoppas att han inte missade några omogna druvor.

En liten, liten jordig klump fick oss att vilja lysa upp denna höstiga torsdagkväll och göra den till något extra. Till saken hör också att min kära hustru fick en helg i London i födelsedagspresent, och den helgen börjar imorgon bitti. Så varför inte låta den börja redan ikväll?

l’Alba Madonna (Tuber magnatum). Inköpt på tryffelmarknaden i Alba förra helgen. Jag kan inte begripa hur det lilla området Langhe har kunnat välsignas med två så fantastiska saker som Den Vita Tryffeln OCH Nebbiolodruvan. Hur är det möjligt? Det är lite orättvist när man tänker på det. Vi i Eskilstuna fick ingenting. Jo förresten, Skogaholmslimpan.

Och då, när man har en bit vit tryffel, så måste man ju dricka något värdigt till det. Eftersom munskänkarna hade en 1978-Baroloprovning i veckan, så ska väl inte vi vara sämre. Men för säkerhets skull lägger vi på 20 år och går tillbaka till en annan av förra århundradets riktigt stora årgångar; 1958. Detta var alltså året då Elvis blev inkallad i armén. Det var ett tag sedan. Hur ska den här flaskan kunna leverera något som helst drickbart? Jag öppnar flaskan vid lunch, häller av en liten skvätt och låter den stå kallt. Den lilla skvätten lovar gott, yess! Det här kan bli bra!

Och när man ska äta vit tryffel och dricka 52 år gammal Barolo, så kan man väl lika gärna köpa lite Pata Negra-skinka till förrätt? När jag känner den nötiga skinkan smälta på tungan så får jag flashbacks till den gamla goda tiden då Mariano Rodrigues från Viña Española gick runt i baren på Bon Lloc och bjöd på Pata Negra-skinka och lluomo. Those were the days. Och sablar vad gott det är.

Vinet då. Ja, det är en betydligt mörkare uppenbarelse än vad jag kunnat ana. Kan det här verkligen vara en 58:a? Första sniffen och jag sugs in i en virvelvind av parfym: Jord, tjära, krutrök, mynta, tomatpuré, rökt skinka, sojareduktion och tobak, järn och oxblod. Intensiteten i doften är enorm. Under vissa stunder känner man tertiära aromer av petroleum och vedbrasa, men i nästa stund känns vinet mer primärt med rödsvart frukt. Kvaliteten är odiskutabel. Den är av den högsta sorten. Smaken är lika imponerande, syran kanske något lägre än din vanliga Barolo och frukten sötare och lång. Mycket givande. Några tanniner finns knappast kvar, allt har smält ihop till en härligt reducerad soppa. Vilket vin. Hur är det möjligt? 1958 är ett grymt år.

Producenten, Enrico Serafino håller till i Canale och är verksam än idag. Fast idag ägs företaget av Camparigruppen och sysslar mest med Moscato d’Asti. Vinet är sannolikt gjort på inköpt frukt från lite olika håll och kanter i Barolo. De stora, varma åren i Piemonte är ej att förrakta.

Jag hittar ofta mynta-toner i Barolo och Barbaresco. Och nu senast jag var där så lade jag märke till hur extremt mycket mynta det växer i vingårdarna. Tydligen ett 20-tal olika sorter. Ett sammanträffande?

Ett fullständigt ljuvligt vin. Och en ljuvlig upplevelse att dricka det ikväll.

Och maten? Jovars. Palatable.

Domani: Londra.

/Gabriel

PS. Är det någon mer än jag som saknar Anders Wennerstrands Nettare e Gioia?

Gå in och bomba honom med kommentarer så att han kommer igång igen. Att få barn är inget godtagbart skäl för att sluta vinblogga, hör du det Anders!?

Det var i Italien allt började för mig. I mitt älskade Chianti Classico. Det var här jag upptäckte vinet och maten på riktigt. Från falukorv och fisk i ugn i Eskilstuna till den riktiga maten och livet som det skall vara.

Jag känner mig otroligt upprymd efter mitt besök i Toscana som var mycket kort, men samtidigt mycket bättre än jag kunde ana.Först var jag några dagar med en grupp svenska läkare som jag visade runt i Langhe och Roero. Det blev en del vit tryffel, mogen Barolo och livets godaste goda.

Sen iväg till Toscana på jakt efter en producent som förstår hur Sangiovese ska hanteras och som inte låter sig påverkas av marknadens svängningar. Jag hittade en sån…

Bilddump:

Serralunga på morgonkvisten.

Luca i Pajé.

Luca i Pajé en gång till. De har inte börjat skörda Nebbiolo än. Väntar på mogna tanniner. I princip alla andra har skördat redan.

Montefico.

Hjärtat av Asili. Roagnas del är precis snett nedanför till vänster om det rosa huset (i mitten av bilden). Där det ser som mest vildvuxet och rörigt ut. Precis ovanför är Bruno Giacosas del. På toppen är det Cerretto Bricco Asili som huserar. Nedanför Roagna är det Produttori. Asili är verkligen ingen stor vingård.

Dolcetto i Tine.

Luca dricker goda viner. Dessa två tompavor stod och skräpade. Giacosan var tydligen bättre än Monfortinon.

Aldo Canales Vigna Rionda från 1967. Drucken för en vecka sedan tillsammans med en hel drös Baroloviner från 60-talet. Rionda knäckte alla överlägset. Vinet kändes tio år gammalt och var tvunget att luftas ordentligt för att blomma ut. Det var mörkt och primärt. De andra vinerna var halvdöda. Ni som haft funderingar om Roagnas Rionda 04, var inte oroliga. Det är reduktionen som ger vinet de långa livet. Kanske längst av alla i Barolo?

Vigna Rionda 2006 från fat. Jag trodde jag skulle dö. Kanske den bästa Barolo jag provat. Risken är att den stänger ner när den kommer i flaska. Vi får se. Jag fick fortfarande inte prova Rionda Riserva 2003. “Not ready” säger Luca.

Utsikt från Treiso.

Skörd i Montalcino.

Brunello i Botti.

Fin Sangiovese.

Toscana.

Är Chianti Classico världens vackraste plats? Jag tror det, för min egen del i alla fall.

Sangiovese i botti.

Sangiovese i barriquer. Många barriquer.

Jag är glad över att vara här.

En 5-rätters lunch i Toscana med privat kock. Det blir inte bättre. 1982:an från den här egendomen var helt fantastisk. Jag älskar Sangiovese som mognar fint. Dessa viner kommer i ett vinklubbsbrev nära dig inom kort.