Bristly

Detta eviga samtalsämne.

Men faktum kvarstår. Har man arbetat som sommelier (flasköppnare) på en större bankett en kväll så är chansen inte obefintlig att man brustit ut i ett hysteriskt gapskratt när man öppnat den tjugonde korkdefekta flaskan och inser att vinet förmodligen inte kommer att räcka till alla gästerna.

När jag pratar med vinmakare runtom i världen så får man samma svar överallt; kvalitén på äkta kork blir konstant lägre, samtidigt som priserna konstant går uppåt. En minst sagt ohållbar utveckling.

Dock hör man fortfarande idag, 2007, folk i branschen som förespråkar naturkork med tjusiga argument som: Den sensuella känslan som “ploppet” ger och materialets sensualism och bla bla bla.

Människor som yttrar sig så är inte verklighetsförankrade. De kanske går på journalistprovningar och provar vin och köper några flaskor i butik som de öppnar hemma och dricker. Men de kommer aldrig riktigt nära de vardagliga problemen med korkdefekt.

Nu finns det ju ett antal lösningar på marknaden för producenter att arbeta med. Jag tänkte börja med att avhandla VINOLOC-förslutningen. Alltså glaskorken från Tyskland. Hur bra är den egentligen?

Tja, om man kikar på vad förslutningen egentligen är så inser man att det ju inte är en glasförslutning. Det är en plastförslutning! Alla vet att glas mot glas = inte bra. Skaver, ger flisor, håller inte tätt. Så därför har man en plastpackning mellan”glaskorken” och flaskan. Funkar väl bra för viner som ska konsumeras nu, men MYCKET tveksamt i ett långlagringsperspektiv. En tunn plastbit lär inte behålla sin elasticitet länge.

 Dessutom finns ett annat potentiellt problem med VINOLOC, som jag vet har inträffat hos vissa producenter, och det är att glasflisor från glaskorken har lossnat vid buteljeringstillfället. Glasflisor i vinet är väl sådär, för att uttrycka sig milt.

PLASTKORK fungerar väl ok vid kortare lagringsperioder men frågan är hur tätslutande och elastiska dom är. Men varför ska man ha plastkork egentligen? Det är ju enbart ett alibi för att få använda sin Laguiole. Men den exklusiva känslan infinner sig knappast ändå, trots att man använder en korkskruv för 2000 spänn, när man drar upp en rosa gummiplopp.

STELVIN skruvkork är det bästa alternativet idag enligt mitt sätt att se det. Och jag har hört rykten om att sommelierer på topprestauranger i USA hittat på ett ursnyggt/avancerat/coolt sätt att öppna flaskorna på framför gästen som ger höga showpoäng. Dessutom har de använts tillräckligt länge (sedan början av 70-talet) för att man ska vara säker på att de fungerar som långtidsförslutning.

Men det bästa för vinet vore naturligtvis den klassiska KAPSYLEN! En stenhård förslutning som är absolut tät och säker. Fast till och med jag skulle ha blandade känslor för att öppna en Echezaux från DRC med kapsylöppnare.

Egentligen handlar det bara om tillvänjning. Hur många idag tänker på att för 30 år sedan buteljerades alla ölflaskor med klassisk keramikförslutning och metallgrimma? Gissa om det var protester i Tyskland när kapsylen infördes, men idag är det ingen som klagar.

Just do it!

Another grey Friday in the beginning of December in Stockholm. Fortunate enough, I am travelling south on Monday! Not too far, however. Me and Markus Berres are going mountain-climbing in the vineyards of Ürzig in the Mosel. It might seem madness to go there this time of year but what can you do? Perhaps, I’ll even help out with some hard vineyard-labour, a good change of enviroment from the office work in Stockholm.

What else? Yes, the new tenders for Systembolaget came out this week. And there are mostly tenders for wines from, and I am not kidding, Brazil, Bolivia, India,  China, Peru, Libanon and Uruguay! Well, I guess it is fantastic that Swedes get to try wines from these countries, how many of you have had a Sparkling wine from Peru?! Although it may not be up the alley of Bristly. I guess August will be one of the strangest monthly releases from Systembolaget so far, but it will be interesting.

Har ni inte gjort det än så kan det vara dags att kika på Gary Vaynerchuk och WLTV.   

Watch Wine Library TV

Changing the wine world.

Lika trevligt som det var att läsa om Domaine La Barroche i nummer 176 av Robert Parker’s WineAdvocate, lika trevligt var det att läsa om Roagna, några sidor längre bak i samma nummer.

 Som de flesta vet så är det ju förstås inte Robert Parker själv som skriver om Italienska viner. Utan en kille som heter Antonio Galloni. Galloni skrev tidigare ett nyhetsbrev under eget namn som hette “the Piedmont Report” och som han började publicera 2004.

 Om man studerar Gallonis provningsanteckkningar och jämför med Parkers så tar det inte många minuter att inse långt ifrån varandra de ligger preferensmässigt. Detta kan verkligen vara förvirrande om man som ny läsare av Robert Parker’s WineAdvocate utgår ifrån att det är Parkers smak som gäller.

 På stan talar man i termer som: “Det är en skitbra Supertuscan, 92 poäng av Parker!” När det i själva verket är Antonio Gallonis som satt poängen. Och om vinet i fråga varit en stram historia med tillbakahållen frukt, markerade tanniner och hög syra så är chansen stor att poängen från Robert Parker själv hade blivit betydligt lägre. Medan Galloni är en person som verkligen kan uppskatta strama, eleganta viner utan 15 gram restsocker.

 Och detta är poängen med mitt inlägg. För om inte Robert Parker anlitat Galloni för att håll koll på Italien så hade vi inte kunnat läsa så trevliga saker om Roagna i WineAdvocate. Eftersom Luca Roagna inte på något sätt försöker göra viner som ska passa den gängse smaken. Eller som han själv uttryckte det när vi åt middag härom veckan: “I don’t search for Coca Cola flavours!”

Luca vill ge sina viner struktur genom Nebbiolo-druvans egna tanniner, inte genom ektanniner. Microbiologisk forskning visar tydligt att viner vars struktur delvis bygger på tanniner från nya ekfat tenderar att “falla samman” efter några år då den ungdomliga fruktigheten ska ersättas av sekundära och tertiära aromer och smaker. Luca menar att Nebbiolo-druvans absolut bästa egenskap är just dess tanninstruktur som möjliggör en extremt lång lagring, om vinet görs på rätt sätt. Visserligen är de primära, unga aromerna från Nebbiolo jättetrevliga, men det är det som kommer senare som är det göttaste, och det som man vill åt; aromerna av nyregnad höstskog, skogschampinjoner, tjära, rosor, viol, anis och TRYFFEL.

Det är också därför Luca och Alfredo vägrar släppa ett vin till försäljning som inte börjat visa upp sekundära aromer.

Antonio Galloni uppskattar verkligen Roagnas filosofi och skriver så här:

“Luca Roagna is one of the most promising young winemakers in the Langhe. Low yields, late harvests, long macerations and extended periods of oak aging are the rule at this traditionally-minded estate. Historically Barolo and Barbaresco were left to macerate on the skins until around the Christmas holidays, a practice unheard of today but still followed here. The normal bottlings of Barolo and Barbaresco typically see around 50 days of maceration while the selections may see as many as 75 days. The wines then undergo a lengthy sojourn in oak which allows them to develop the tertiary notes that the estate seeks. The wines spend an additional year to year and a half of bottle age before being released. I have mixed feelings about the long oak aging the estate prefers. In some cases the wines have the stuffing to stand up to extended periods in oak, but in other cases I can’t help thinking the wines would retain more fruit and freshness if they were bottled earlier. The wines are also very delicate and don’t respond well to sudden movement or temperature changes immediately prior to serving. I have had my best luck letting them gradually warm from cold cellar temperature and opening them several hours before serving. Readers who appreciated traditionally made wines should be sure to put Roagna on their radar screens.