Precis hemkommen från några omtumlande dagar i Piemonte tillsammans med Luca och Alfredo Roagna. Här följer en liten rapport.
Vi tillbringade nästan 8 timmar i vingårdarna där Luca’s entusiasm och vokabulär aldrig sinar. Roagnas vingårdar är mycket speciella och lätta att särskilja, till och med på långt håll, från de omkringliggande gårdarna. De är de enda som har grön mark!
Filosofin grundades av Lucas farfars far och praktiseras fortfarande. Och det som är så kul är att det blivit så “inne” med organisk vinodling de senaste 10 åren. Men “Roagna non cambia” (Roagna ändrar sig inte) och även om den hypen lägger sig så kommer man fortsätta på samma sätt.
Tanken är att låta vinrankan leva i den mest naturliga miljö som det är möjligt. Man vill ha ett intakt ekosystem i vingårdarna med insekter, djur och fåglar och man arbetar inte jorden, utan ser till att det alltid finns gott om gräs av olika sorter. En arbetad jord är en död jord utan doft och med betydligt mindre mikro-element än levande jord. En annan fördel med gräs är att man kan reglera extrema förhållanden genom att klippa gräset eller låta det växa.
Under extremt varma år som 2003 så torkar de arbetade jordarna och spricker. När djupa sprickor bildas i jorden så evaporerar det lilla nödvändiga vattnet som finns kvar, och vinrankan (speciellt de unga rankorna) drabbas av hyperstress och stänger ned fotosyntesen. Med följden att druvorna inte mognar inifrån utan får “gröna” omogna aromer och smaker.
Med en intakt jord så hålls vattnet kvar och genom att klippa gräset kort så konkurerar inte gräset med vinrankan om vätskan i jorden.
Under svala och regniga år som 2002 så kan man låta gräset växa sig högt och på det sättet ta upp överfödigt vatten ur jorden.
I vingårdarna Rocche och Pira i Castiglione Falletto har man till och med sparat 2 hektar skog för att hjälpa ekosystemet. Om man vet hur mycket vingårdsmark i bra lägen kostar i Barolo så förstår man vilken uppoffring detta är.
Luca experimenterar också med oympade vinrankor sedan ett par år. Någon phylloxera har inte synts till så det bör gå vägen. Den främsta anledningen till detta är att oympade stockar når maxprestation vid en lägre ålder än rankor med amerikansk fot.
Familjen Roagna är i det närmaste besatt av tradition och historia. Alla vingårdar, både i Barolo och Barbaresco, är så kallade historiska vingårdar. Dvs det var här de första Barolo-och Barbarescovinerna skapades. Luca och Alfredo har nyligen, efter åratal av förhandlande lyckats förvärva den äldsta och mest legendariska delen av vingården “Vigna Rionda”, känd som en av VÄRLDENS bästa vingårdar. Första årgången, 2003 är precis släppt och är en fågelunge men med stor kraft och potential. Att följa vinerna som komma skall härifrån blir MYCKET intressant.
I vineriet är det om möjligt ännu mer traditionellt och långsiktigt tänkande som dominerar. Roagna har aldrig hoppat på trenden med hårt rostade Barriquer som praktiseras i var och varannan källare. De är inte intresserade av att tjäna snabba pengar på att få ut snabbmognande Nebbioloviner med vaniljsmak. Det finns så många andra viner i världen som gör detta bättre. Storheten med Nebbiolo är dess fantastiska lagringspotential och dess sköra, vilda aromer. Även här så börjar pendeln svinga tillbaka, till och med “La Spinetta” uppger att de reducerat rostningen av faten kraftigt. Och marknaden för traditionell Barolo och Barbaresco blir hetare och hetare.
Luca är förstås glad över detta men säger samtidigt att han skulle vara lika glad om marknaden var pytteliten. “Om ingen vill köpa våra viner så dricker vi dem själva. Har man bröd på bordet så har man inga bekymmer”. Tänk om en annan hade den filosofin. Och det är verkligen en helt annan mentalitet som dominerar hos de traditionella vinmakarna i Piemonte jämfört med de stora jättarna. Luca berättade för mig om en man i pensionsåldern som äger en av de bästa vingårdarna i Barolo men inte orkar göra eget vin längre, och han har inga barn som kan ta över. Han har fått erbjudanden av berömda vinmakare på ASTRONOMISKA belopp för marken, men vill inte sälja. Trots att han inte gör vin längre och trots att han skulle kunna leva som en kung de sista åren av sitt liv, så väljer han att ha kvar sin vingård att traska runt i.
Barriquer är ett annat område som Luca gärna talar länge om. Han gillar egentligen Barriquer. Fram tills för 20 år sedan, när den superekade vinboomen kom så var Barrique-makning ett helt annat hantverk än det är idag. Då valdes de allra finaste träden ut för tillverkningen. Plankorna sågades med perfektion och lagrades därefter upp till 2 år för att TA BORT den kraftiga vaniljsmaken och de otrevliga ektanninerna. Luca använder sig av en del gamla Barriquer för vissa viner som han anser behöver den extra syresättning som mindre fat ger.
Det finns förstås oändligt mycket mer att skriva om Roagna och Luca, som vid 26 års ålder bara är ett par tentor från en proffesur i önologi vid universitetet i Turin. Men denna avhandling får räcka för denna gång.