Bristly

Vi spenderar ett par dagar i Paris och startar friskt med ett besök på brasseriet Maison de l’Aubrac, beläget på Rue Marbeuf - ett stenkast från Champs Elysses. Krogen köper alla sina råvaror från Aubrac, landskapet som kan beskrivas som Frankrikes vilda västern. Här bor det kofösare i cowboyhatt och här finns det präriestepp.

Tydligen ska man beställa Côte de boef med Aligo (potatispuré med ost i) här så det gör vi. Och det är ljuvligt. Côte de Boeufen smakar precis så animaliskt och fettigt som den ska göra och Aligo-purén är ett under av klistrig textur med komplex smak - den bästa jag ätit!

Det finns en imponerande vinlista och blicken fastnar omgående på Janasse cuvée Chaupin 2005. Vinet öppnar med en förförisk jordgubbsdoft som sedemera går över till mer mineraliska, köttiga och blodiga aromer. Doften är enormt stor och håller samma intensitet flaskan igenom. Smaken är som väntat, lite av en bomb med lager på lager av frukt och en stor stram tanninryggrad i bakgrunden. Vinet liksom omfamnar varje tugga av köttet och sveper in det i en sammetslen, söt och varm filt - det blir ett ljuvligt möte.

Rekommendation utfärdad på Maison de l’Aubrac!

Chaupin 05 - Det är allvarliga grejer. Inget att skratta åt. Alls.

Det har varit mycket rabalder kring Wine Advocate-medarbetaren Jay Miller och hans oberoende som vinkritiker. Idag läste jag en intervju som intresseorganisationen Wines of Chile gjort med honom. Där står att läsa följande:

“…relaxed as he picks at a bit of smoked salmon and confesses that yes, he likes to eat well, but often on these trips eager hosts ply him with enormous meals that leave him groggy and overfed. “

Läs artikeln i sin helhet här: http://www.winesofchile.org/article/87

Parker har byggt sitt renommé på devisen “I pay my own way”. Många är de förhoppningsfulla importörer och producenter som skickat inbjudningar, gåvor och försökt “ta notan”, men Parker har alltid sagt nej. I decennier har han hållt stenhårt på den här linjen. När då en av hans medarbetare, som dessutom tagit över flera av de områden som Parker själv tidigare recenserat, glatt avslöjar att han spenderar en week-end som gäst på vinmakaren Chris Ringlands lyxbåt eller att han i Chile bjuds på överdådiga middagar av vinmakare så blir många väldigt upprörda.

Det här har utvecklats till en riktig soppa i USA. Själv tar jag fram popcorn-skålen, lutar mig tillbaka i fotöljen och följer utvecklingen.

Jay Stuart Miller. Looking for pleasure, som han uttrycker det.

Efter ett par dagars hårt men framgångsrikt Horeca-sälj.

Bäst: Roagna Vigna Rionda; Stram, stor, balanserad. Nebbiolo?

..Levererades av Andreas Larsson, sommeliervärldsmästare på Finewines.se:

“…men Chneuf generellt - vad är grejen? kokta syltiga viner, rustika, gröna och slappa på en gång, jag förstår inte vinstilen, dricker hellre en god Gigondas, Vacqueyras el bra Côtes-du-Rhône om jag måste dricka Grenache, det finns ett fåtal Chneuf som går ner såklart men det är en region jag kan leva utan. “

Eftersom jag själv är så inne på just Chateauneuf för tillfället så tog jag det extra hårt när en av mina favoritregioner blev fullständigt tillintetgjord på detta sätt, och av en världsmästare till på köpet. Ajajaj.

Andreas Larsson - tar generaliseringarna till nya nivåer.

Det är mycket Chateauneuf på näthinnan för tillfället, ber om överseende med det.

I Holland bor en kul kille vid namn Harry Karis. Harry är en modern person i bemärkelsen att han hoppat hit och dit mellan olika genrer och yrken, lite så som unga människor håller på idag (jag själv t ex). Han har arbetat som kock, läkare, musiker och nu ger han sig på att bli författare också. Det är ingen kioskroman han kommer att ge ut, utan ett komplett beskrivande verk av Chateauneuf-du-Pape. Harry är nämligen världens största fan av regionen och dess viner och har tillbringat flera år med att samla information och fakta om allt som har med Chateauneuf-du-Pape att göra.

Robert Parker (ständigt denne Parker) kommer att skriva förordet till boken och han meddelade detta på sitt forum för en liten tid sedan:

“For me the two finest books on wine ever written are the Oxford Companion and Hugh Johnson’s Atlas of wine…..now there is a third….just went over approx. 25% of Harry Karis’s new book on Chateauneuf-du-Pape,and it is a 500 page tour de force on this beautiful region and its wines…it will be the definitive guide for some time to come. The photos..history,domaine profiles, and finest maps to yet me done on the vineyards, are fascinating as are the detailed discussions about wine-making …this is the book I wished I had written in my wildest dreams…just an amazing effort from a man who has been a chef,a musician,a doctor…and now an accomplished author and authority on CNDP….he is self-publishing it,and because of that, it has been lavishly produced and is as beautiful as it is important and relevant…it can be pre-ordered at cdpwinebook.com…..it will be available in June..Harry’s talented son, Phil,added hundreds of exquisite photos and the graphic art for the book….this is one exciting book….congratulations…..an exceptional performance….and I wish them great success…”

Vad jag förstår så är boken i princip klar, jag har själv beställt och betalat min kopia. Det häftigaste med boken är att Harry gjort allt själv, helt utan hjälp från ett förlag. Det är en enorm satsning som tagit en hel del likvida medel i anspråk och därför känns det viktigt att projektet lyckas. För det behövs verkligen såna här halvtokiga personer som ger sig i kast med såna här saker, det han skapar är ett fullständigt dokument över CdP.

Kolla in på http://www.cdpwinebook.com/ där får man en bra bild över projektet och det finns även möjlighet att beställa boken därifrån. Harry sköter även distributionen på egen hand och boken kommer inte att kunna köpas hos vanliga bokhandlare.

Från vänster: Harry Karis, Robert Parker

Jag fick möjlighet att äta middag med Harry och hans son Phil i Avignon för några månader sedan och det var imponerande. Harry är en sån kille som vet vad den 5:e borgmästaren i CdP:s sons flickvän samlade på för frimärken, typ… Boken kan inte vara annat än grym!

Jag som hänger med skapligt i “bloggosfären” ser sällan någon referera till Grape Radio, en underbar site som drivs av några amerikanska killar. De gör radio- och( ibland) video-intervjuer med vinmakare och andra i branschen. Här brukar jag hänga en stund efter att alla blöjor är bytta och disken är undanplockad.

Missa inte intervjun med Viettis Luca Currado. Han utgör ett praktexemplar utav den Piemontesiska karaktären: Bubblande av entusiasm, humoristisk och ödmjuk men med benhårda principer och en kristallklar uppfattning om vad som är rätt och fel och den där underbara Piemontebrytningen när han talar engelska!

Ett annat avsnitt som inte får missas, för er som tycker att Piemonte verkar spännande men kanske inte riktigt hittat en inkörsport, är avsnittet med Antonio Galloni. Sprängfyllt med information och det är spännande att lyssna på hur den kanske mest inflytelserika kritikern för Italienska finviner idag resonerar.

Det finns mängder av intressanta avsnitt i övrigt, vad sägs om en lång radiointervju med Manfred Krankl eller varför inte lyssna på en intervju med den skandalomsusade Robert Parker-medarbetaren Jay Miller?

Allt är gratis och det är bara att klicka och lyssna!
http://www.graperadio.com

Nostalgi: Det är sommar, jag är tio år. Från nedervåningen dånar Jackson Browne. Det doftar nybryggt kaffe i hela huset.

Min pappa har alltid sagt: ”När jag var ung sa alltid mina föräldrar till mig att skruva ned musiken. Nu är det mina barn som säger till mig att skruva ned”. Jackson har alltid funnits med någonstans i mitt undermedvetna, men det var först i 20-årsåldern som jag började ta till mig musiken på allvar och som jag greps av Jacksons personlighet.

De skivor han gjorde under 70-talet är för mig bland det största som gjorts. Under dessa turbulenta år med djupa sorger (hans första fru begick självmord bl a) och stor glädje lyckades Jackson krama ur och förvandla varje droppe av känslor till musik. Hans magnum opus är albumet ”Late for the sky” som innehåller de tre vackraste låtar som någonsin skrivits: ”Fountain of Sorrow”, ”Farther On” och ”Late for the Sky”. Alla tre speglar de känslomässiga läge Jackson befann sig under perioden på ett otroligt vackert sätt, utan att på något sätt trampa över på den överpretentiösa sidan.

2009 på Cirkus i Stockholm. Jag undrar: Kan det verkligen bli bra det här? Han är 60 år och har spelat dessa låtar 10000-tals gånger. Men det blir bra. Det är någonting med karaktären i Jacksons röst, den är så otvunget opretentiös och fri från manér. Bandet är sjukt bra. Låtarna FÅR nytt liv, precis som det ska vara live, men som sällan händer. En fantastisk, mäktig version av ”Barricades of Heaven”, en känsloladdad ”Pretender”, en strålande välsjungen och finstämd ”Something Fine” (vilka körtjejer, förlåt mina fördomar men när det står två svarta New York-tjejer på körhyllan så vet man att det kommer svänga) och en strålande dynamisk ”For Everyman”, önskad av undertecknad – man kan nämligen ropa ett låtnamn under konserterna och så spelar Jackson den direkt, blir de klarast lysande guldkornen från kvällen.

Det blir skoj att se vad tidningarna skriver imorgon. Förmodligen något i stil med ”trött gubbrock för gamla gubbar” eller liknande. Det brukar nämligen vara ungefär så den hippa svenska popkritikerkåren ser på JB. Men de har inte fattat någonting… Har man inte Jackson i sitt liv så saknar man något.

Men blev det någe vin då!?

Ja, det blev ju det. Lallerstedts hemgjorda hamburgare på Eriks Bakficka och varsitt glas 06 Santa Duc Côtes du Rhone. Mycket gott vin. Det är det jag säger: Rhone is where the god damn value’s are!

Efter att ha spenderat större delen av förra veckan i en bil tillsammans med en av vinvärldens nya rockstjärnor, Julien Barrot, så har mängder av information lagrats i hjärnbalken och mycket har klarnat när det gäller den fantastiska vinregionen som heter Chateauneuf-du-Pape.

Men den allra största insikten är nog ändå, förutsatt att man gillar Grenache, att Chateauneuf-du-Pape är en region för oss som föredrar att DRICKA vin, framför att stoppa in det i någon källare, hoppas på värdestegring och därefter sälja med vinst. För om man hoppas tjäna en hacka på sina viner så bör man vända sig till ett annat område. De flesta auktionsfirmor handlar knappt ens med vinerna och prisstegringen är tämligen svag jämfört med högklassig Bourgogne och Bordeaux. Tack och lov för det och snälla låt det få fortsätta vara så!

Det finns knappt någonstans kvar i vinvärlden där man kan dricka allra högsta topp-toppklass för under 500 spänn. Det finns naturligtvis många specialcuvéer som dragit iväg i pris men det som händer nu i Chateauneuf är helt magiskt! Området fullkomligen väller över av fantastisk terroir fullproppad med uråldriga rankor, detta är unikt och det har den unga generationen insett. Med andra ord: Det kommer att bli tufft för de stora negocianterna att i framtiden hitta bra material till sina viner…

Chateauneuf är verkligen speciellt; när det är frost i Södra Rhonedalen så är det frostfritt i Chateauneuf. När det är dimma i södra Rhondalen så är det klart i Chateauneuf. När det haglar i södra Rhonedalen så duggar det i Chateauneuf. Det kan låta otroligt, men det är verkligen så. Områdets läge i förhållande till Rhonefloden och höjden över havet gör att klimatet är exeptionellt. Dessutom blåser Mistralen med precis rätt styrka, inte för hårt - inte för svagt, stora delar av året så röta i druvorna är något som knappt existerar.

I Skandinavien dricker vi mycket Rhone och det ska vi vara stolta över. Det innebär nämligen att vi hajjar att vin handlar mer om upplevelse än prestige. Vi får hoppas att övriga världen inte plötsligt kommer på vår hemlighet och på så sätt startar en kraftig prisökning. Men jag tror vi kan vara lugna, nästan alla producenter i Chateauneuf-du-Pape är bönder med djupa rötter i myllan och med en lång tradition bakom sig. När bankföretag från Luxemburg börjar köpa upp domäner i området, då kan vi börja oroa oss. De flesta odlarna skulle dock hellre ta gift än låta det ske, som tur är.